Ibland visar sig en enkel idé vara starkare än dussintals komplexa koncept — så uppstod spelet Simon på 1970-talet och lämnade ett tydligt avtryck i den elektroniska underhållningens historia. Fyra färgglada knappar, ljussignaler och ljud som påminde om musiktoner — allt detta bildade ett enkelt men oväntat fängslande minnesspel. Bakom denna minimalism låg en smart ingenjörsidé, född i skärningspunkten mellan datorspel, ljudexperiment och en strävan att skapa något verkligt nytt.
Spelets historia
Idén till Simon föddes hos Ralph Baer och Howard Morrison — ingenjörer med nära koppling till utvecklingen av de första datorspelen. Baer var redan känd som ”videospelsfadern” tack vare skapandet av Magnavox Odyssey — den första spelkonsolen för hemmabruk. Inspirationen till Simon kom från ett arkadspel från Atari kallat Touch Me, där spelaren skulle minnas ljud- och ljussignaler.
Enligt Baer var dock Touch Me klumpigt och misslyckat. Han och Morrison bestämde sig för att förbättra konceptet: förfina ljuden, göra kontrollerna mer intuitiva och ge spelet en tilltalande design. Tillsammans med programmeraren Lenny Cope skapade de en enhet som kunde spela upp sekvenser av ljus och ljud som spelaren skulle upprepa. År 1978 lanserades deras spel av Milton Bradley — en av de största tillverkarna av sällskaps- och elektroniska spel i USA.
Simon blev omedelbart en succé. År 1978 presenterades spelet på International Consumer Electronics Show i Chicago och väckte omedelbart uppmärksamhet. Demonstrationen fångade intresset hos journalister, återförsäljare och besökare, vilket gjorde att spelet snabbt nådde butikshyllorna.
Enheten med fyra knappar — grön, röd, blå och gul — spelade upp klara musiktoner i en viss ordning. Spelaren skulle upprepa sekvensen, som blev längre för varje omgång. Kombinationen av ljus och ljud skapade en engagerande upplevelse och motiverade spelaren att förbättra sin prestation.
Simon blev snabbt populärt i USA och internationellt. Redan i början av 1980-talet började det produceras i andra länder, bland annat i Storbritannien, Kanada och Tyskland, och varumärket fortsatte att utvecklas: versioner som Simon 2, Pocket Simon, Simon Stix och senare elektroniska nyutgåvor och mobilappar lanserades. Varje ny version strävade efter att bevara originalets anda, samtidigt som nya spellägen, mer kompakt design eller visuella effekter lades till. Simon blev mer än bara en leksak — det blev en symbol för sin tid, ett exempel på hur en enkel idé kan få kultstatus.
Kuriosa
- Varje av Simons fyra knappar hade ett unikt ljud baserat på musiktoner — do, mi, sol och si — vilket gjorde spelet inte bara visuellt uttrycksfullt utan även lätt att känna igen på ljudet, med inslag av rytm och melodi.
- Spelets ursprungliga formgivning inspirerades av en trumma: ett runt hölje med fyra segment som förstärkte kopplingen mellan ljud och handling.
- Den första upplagan av Simon såldes för 24,95 dollar — vilket motsvarar cirka 120 dollar i dagens penningvärde — och trots priset var efterfrågan så stor att spelet snabbt sålde slut i butikerna.
- Simon användes också utanför underhållningsvärlden: det förekom i flera kognitiva studier, bland annat om korttidsminne och koncentrationsförmåga, tack vare dess tydliga och progressivt ökande struktur.
- Namnet Simon hänvisar till barnleken ”Simon says”, där deltagarna endast får följa kommandon som börjar med frasen ”Simon säger” — en referens som understryker spelets mekanik: noggrann observation och exakt genomförande.
- År 1999 valdes spelet Simon in i USA:s National Toy Hall of Fame som en av de mest betydelsefulla och inflytelserika uppfinningarna i underhållningsindustrins historia.
Simon var ett av de första spelen som lyckades kombinera ljud, ljus och minne, vilket banade väg för en ny kategori av interaktiva leksaker. Spelet inspirerade otaliga kloner och imitationer och påverkade dussintals spelutvecklare. I dag betraktas det som en klassiker, och originalutgåvorna från 1978 är eftertraktade samlarobjekt.