Ludo är ett välkänt brädspel som spelas av två eller fyra personer med färgglada spelpjäser och en tärning. Spelet är särskilt populärt i Indien, Europa och Sydamerika. Det finns flera varianter och många olika namn, varav några är registrerade varumärken — främst av europeiska företag.
Spelets historia
Ordet ludo kommer från latin och betyder ”jag spelar”, men namnet dök upp långt efter att spelet skapats — först efter att det spridits från Sydasien till Europa. Ludos historiska ursprung är i Indien, där det spelades redan på 500-talet e.Kr. — dock då utan användning av tärning.
Den slutgiltiga versionen av spelet, där spelarna turas om att kasta tärningen, patenterades i England år 1896 av Alfred Collier och lanserades under namnet Royal Ludo, vilket underströk dess status som ett ”kungligt” brädspel.
Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet var spelet mycket populärt bland sjömän i den brittiska flottan. Efter några regeländringar fick det ett nytt engelskt namn — Uckers. I Sverige blev en variant populär under namnet Fia (fullständigt namn: Fia med knuff), och i Schweiz kallas det Eile mit Weile, vilket bokstavligen betyder ”Skynda långsamt”.
Andra varianter inkluderar den ungerska — Ki nevet a végén (“Vem skrattar sist?”), den tyska — Mensch ärgere Dich nicht (“Människa, bli inte arg”) och den franska — Jeu des petits chevaux (“Små hästarnas spel”). I Spanien kallas den anpassade versionen för parchís och i Colombia för parques. Dessa varianter kan skilja sig i spelplanens design, antalet pjäser och specifika regler.
I många länder åtföljs spelet av lokala traditioner — från skämt och lyckoramsor till komplicerade lokala regler, såsom att man måste slå ut motståndarens pjäs om man hamnar på samma ruta.
Spelets kärna förblir densamma — bara namn och detaljer i mekaniken ändras. Trots sitt indiska ursprung har västerländska anpassningar förändrat både spelmekanik och utseende, vilket har gjort att det avviker från det ursprungliga pachisi — ett traditionellt brädspel som spelats i Indien i århundraden.
Ludo har spridits inte bara västerut utan även österut. I Vietnam är det till exempel mycket populärt under namnet Cờ cá ngựa (“Sjöhästspelet”), och i den kinesiska kulturen finns ett liknande spel som heter 飞行棋 (“Flygande schack”), där pjäserna rör sig över ett korsformat bräde och kan ”flyga” via särskilda rutor.
Kuriosa
- Ludo härstammar från det forntida indiska spelet pachisi, som har en historia på över 1 500 år. Det spelades redan under Guptaimperiet omkring 500-talet. Ett bevis på dess popularitet är de huggna stenbräden som fortfarande finns kvar på terrasserna i fortet i Agra, Indien.
- I den ursprungliga versionen användes kaurisnäckor eller särskilda pinnar istället för tärningar, som kastades på marken. Antalet uppåtvända sidor avgjorde hur många steg man fick gå.
- Kejsaren Akbar den store (1500-talet, Moguldynastin) älskade pachisi så mycket att han spelade det på en enorm stenspelplan med levande spelpjäser — tjänare som rörde sig i pjäsens ställe.
- På vissa skolor i Indien och Nigeria rekommenderas Ludo som ett spel för rasterna.
- På vissa skolor i Bangladesh och Pakistan förbjöds spelet tillfälligt eftersom barn grälade om det eller skolkade från lektioner för att spela.
Det räcker att spela bara en gång — så förstår du: Ludo förenar, roar och bjuder på äkta spänning, glädje och smaken av seger!