Ett av de mest välkända brädspelen, som i popularitet till och med överträffar det berömda go, är Shogi – det ”japanska schacket”. Även detta är ett tvåpersonsspel som spelas på ett rutigt bräde med svarta och vita pjäser.
Men till skillnad från klassiskt schack är det i Shogi de svarta – ”sente” (先手, ”de som går först”) – som gör första draget, medan de vita – ”gote” (後手, ”de som går senare”) – spelar därefter. Även pjäsers typer, rörelser och värde skiljer sig, och spelplanen är inte begränsad till 8×8 – den kan vara så stor som 36×36 rutor!
Spelets historia
Det är inte exakt känt när Shogi uppstod, men det skedde med säkerhet i Japan – någon gång mellan åren 794 och 1185 e.Kr. Ett bevis på detta är traktaten ”Nya anteckningar om sarugaku” (新猿楽記), skriven av hovlärde Fujiwara no Akihira (藤原明衡) under Heian-perioden (平安時代). I denna text beskrivs spelets regler i detalj, och redan då delades spelet in i ”lilla Shogi” och ”stora Shogi”. Den första spelades på ett 9×9-bräde, och den andra på ett 13×13-bräde.
Vid närmare granskning av historien tros Shogi, liksom klassiskt schack, ha sitt ursprung i det indiska spelet chaturanga (चतुरङ्ग). Chaturanga spreds från Indien till Persien, där det blev till spelet shatranj (شَطْرَنْج). Därefter spreds shatranj till Sydostasien, där det gav upphov till Xiangqi (象棋, Kina), Janggi (장기, Korea) och Shogi (Japan).
De äldsta 16 Shogi-pjäserna som hittats av arkeologer i Nara prefektur dateras till 1000-talet. De har platt femhörnig form och är graverade med japanska tecken. Trots att pjäsformens design har förblivit oförändrad har brädstorleken varierat genom olika epoker. Mellan 1185 och 1573 spelades Shogi i Japan på bräden upp till 36×36 rutor, med upp till 804 pjäser i spel samtidigt. Detta gjorde spelet till ett av de mest komplexa i sin kategori – vida mer komplicerat än västerländskt schack.
Det fanns flera varianter av Shogi: exempelvis Dai Shogi (大将棋, 15×15), Chū Shogi (中将棋, 12×12), Dai Dai Shogi (大大将棋, 17×17), Taikyoku Shogi (大局将棋, 36×36). Dessa versioner krävde inte bara exceptionellt minne och strategiskt tänkande, utan också flera timmar eller till och med dagar för att avsluta en enda match.
På 1500-talet förenklades Shogi av den japanske kejsaren Go-Nara (後奈良天皇), och spelet fick sin moderna form. Sedan dess spelas det på ett fast 9×9-bräde med endast 40 pjäser. Go-Nara införde också en banbrytande regel – möjligheten att under vissa villkor ta över och använda motståndarens fångade pjäser. Det var just denna regel som gjorde Shogi till ett verkligt unikt spel, snarare än bara ännu en schackvariant.
Med denna regel började Shogi ses inte bara som ett strategispel, utan som ett spel som kräver mental flexibilitet: spelaren måste ta hänsyn inte bara till sina egna pjäser utan även till dem som kan vändas mot honom efter att de fångats. Denna dynamik breddar spelets taktiska möjligheter avsevärt.
Shogi var som populärast i Japan från början av 1600-talet till slutet av 1800-talet. Det betraktades som shogunernas (militärledarnas) favoritunderhållning, och den starkaste spelaren tilldelades titeln meijin (名人, ”stormästare”) och utsågs till officiell Shogi-minister. Under andra hälften av 1800-talet förlorade spelet sitt statliga stöd, och efter andra världskriget hotades det till och med av ett förbud.
Den japanska regeringens önskan att förbjuda Shogi berodde på användningen av fångade pjäser, vilket gav associationer till krigsfångar. Men Shogi-mästaren vid den tiden, Masuda Kōzō (升田幸三), lyckades rädda spelet. Hans huvudsakliga argument var att i klassiskt schack förstörs pjäser snarare än att tas till fånga – vilket i sig är mer brutalt.
Masuda Kōzō övertygade inte bara myndigheterna om spelets kulturella värde, utan organiserade också uppvisningsmatcher, skrev artiklar i pressen och fick stöd från intellektuella. Tack vare hans insatser inte bara överlevde Shogi, utan upplevde också en ny våg av popularitet efter kriget.
Intressanta fakta
Shogi är ett månghundraårigt japanskt spel, kring vilket det under de senaste 900 åren har samlats många intressanta fakta. Här är några av dem:
- Trots vad många tror är det Shogi – inte klassiskt schack – som är världens mest populära ”schackliknande” spel, med ursprung i det indiska chaturanga.
- I Japan firas den officiella Shogi-dagen den 17 november. Traditionen går tillbaka till 1600-talet, då de bästa spelarna spelade ceremoniella partier inför shogunen.
- Shogi-spelare tilldelas titlar (dan – 段) enligt färdighetsnivå, enligt ”kyū-dan”-systemet (級—段): amatörnivå, manlig och kvinnlig professionell nivå.
- I Japan finns det en skola helt tillägnad spelet. Den tar endast emot elever över 20 år som uppnått den femte amatörnivån.
- Den främsta Shogi-spelaren från 1990- till 2000-talet var japanen Yoshiharu Habu (羽生善治), med 99 titlar. Under 2020-talet är hans landsman Sōta Fujii (藤井聡太) ledande.
- Sōta Fujii blev den yngsta spelaren i historien att erhålla titeln meijin vid 21 års ålder, vilket slog ett rekord som stått i över ett halvt sekel. Han var även den förste någonsin att inneha alla sju huvudtitlar samtidigt.
Från och med 2025 uppskattas minst 20 miljoner människor spela Shogi på amatör- och professionell nivå. Det är betydligt fler än antalet spelare av Renju eller Go. Shogi anses med rätta vara ett av de mest populära brädspelen, inte bara i Japan utan i hela världen.
Spelet utvecklar inte bara strategiskt tänkande, utan fördjupar även spelaren i Japans rika kultur. Många som provar det en gång förblir trogna Shogi-entusiaster livet ut.